Sitter och lyssnar på ted gärdestad, så fin låt; när vi växte upp lekte livet vi var evighetens hopp, det var helt självklart att vår framtid skulle bli oförbrukat fri.

Har idag avklarat något av det läskigaste jag varit med om på länge, nämligen en körlektion. Jag var SÅ rädd innan, jag var livrädd för att gå in där och visste inte vad jag skulle säga, men sedan visade det sig såklart att jag hade varit rädd för fel sak. Det var nämligen tusen gånger läskigare att köra den där bilen, fick kärringstopp tre gånger, var så närvös att benet skakade på kopplingen vilket inte direkt gjorde det enkelt att släppa upp den mjukt och försiktigt. Ett tag ville jag bara kasta mig ur bilen vid ett trafikljus, men jag uthärdade och det verkar som att det inte var så falrigt ändå. Nästa gång skulle jag få öva mer på att kolla i speglarna och planera körningen, och gången efter det mera stadskörning så så illa kan jag inte ha kört ändå.

 Sen var det konstigt för jag hade väntat mig att jag skulle ha känt mig nöjd och stolt att jag hade vågat men jag var bara arg på mig själv för att jag hade kört fdåligt, jag vet att jag kan så mycket bättre än sådär, haha måste vara det alla nervösa stackare i idol tjatar om när dom säger att dom kan bättre men är för nervösa. 

Jag varvade ner på bokhandeln men jag hittade ingen bok jag ville ha så jag köpte dom fyra första volymerna av fullmetal alchemist istället fast jag egentligen verkligen ville ha en bok. Och efter det blev jag helt tom, påvägen hem gick jag och var ihålig, det ekade i mig. Det är så konstigt att saker man tog för givet för bara något år sedan nu kräver en oerhörd prestation för att våga göra. Jag menar det är knäppt att alla blir stolt över mig för att jag vågade, iofs fattar jag det jag vågade ju egentligen inte gå dit. Men om det varit för bara två år sedan så hade jag inte varit ett dugg rädd, och ingen hade varit stolt över mig. Jag skulle gärna ta mig ett snack med min skalle och fråga vad fan det är som händer. För något år sedan trodde jag typ att jag ägde världen, nu vågar jag knappt gå och handla själv, jag liksom smyger runt bland hyllorna. Jag är livrädd att jag ska börja oroa mig för vad folk tycker om mig, jag gör väll egentligen det nu också men inte så farligt. Tänk om jag börjar bli rädd för att gå ut för att jag är orolig att folk ska tycka att jag är konstig. Man borde kunna operera skallen så att den funkar som man vill att den ska funka.

Jaja, när man tänker efter så var det ju inte direkt något intressant eller särskillt händelsefullt som hände, men jag var i vilket fall livrädd. Får hoppas att det går att vända trenden och sluta vara rädd för ofarliga saker.

Jag minns hur pianot som står ensamt och övergivet på övervåningen brukade stå och skina i mormors vardagsrum. Jag kom att fundera på vad som kommer hända med det när mamma och anders och leo ska flytta till en gäststuga, tanken på att det skulle försvinna kändes hjärtskärande.

Jag antar att den bästa lösningen är att jag ser till att bo på nedersta våningen när vi flyttar, jag brukade faktiskt plinka sjömansgossen seglar i hamn på det tillsammans med mormor.

Hmm anne-louise kanske kan se till att bo på nedersta våningen annars, det har ändå alltid varit lite av hennes piano. 

Uuh idag är jag bakis, mår skräp. Men jag har världens bästa påslakan på täcket, det är väldigt "crisp" om någon fattar vad jag menar med det, när jag var påväg att somna tänkte jag as crisp as a winter morning och det är precis så det är.

Imorrn ska anne-louise komma hit och vi ska fira hennes födelsedag i förväg efterssom nick jobbar den 22a, det ska bli roligt, känns som om det var tusen år sedan jag och anne-louise hade lite kvalitets tid, typiskt mamma uttryck det där  ^^ Jag hoppas vi kommer få sten roligt iaf, jag tänker gå out of my way med tårtan, bara så du vet det om du läser det här anne-louise ;p

Idag fyller iaf annika år och det är skräp att jag inte kan vara med och fira, jag tänkte jag skulle försöka söka igenom min skalle och göra mitt bästa för att minnas när jag och annika lärde känna varandra efterssom jag inte kan ge henne en present nu, så jag ska försöka men det blir nog svårt eftersom mitt minne är ett såll och det är sju år sedan. Vi har känt varandra rätt länge nu sju år yay, vi borde göra något och fira tio års jubileum när vi båda fyllt 23 ^^

Jaja iaf nu försöker jag;

 Det var ett tag sedan vi hade börjat sjuan, man hade slagit ihop docksta och strinne/bjärtrå till en klass, alla gick runt och var lite skrämda av dom nya människorna som man skulle tillbringa tre skol år tillsammans med. Det var nog en massa gnäll och man tyckte dom andra var cp, jag vet att det var så. Vi skulle ha kemi, vilket är ett väldigt underligt ämne efterssom man aldrig har hållt på med det innan sjuan. Och efterssom lärare är så pedagogiska och vi skulle delas in i två grupper(en som skulle vara i kemisalen och en i klassrummet) så kapade läraren heltenkelt listan på mitten, vilket medförde att annika och cecilia claesson var dom enda från bjärtrå delen av klassen som hamnade i vår grupp(haha vilka efternamn dom måste ha, bara bokstäver efter L). Och för att göra det ännu roligare tyckte läraren att det var bäst att man arbetade tre och tre, stackars annika och cecilia jag kan tänka mig att det var lite jobbigt. Men efterssom Cathrine är trevlig av sig och faktiskt ville lära känna bjärtrå borna(jag erkänner att jag faktiskt inte var särskilt trevlig av mig då förtiden) så bjöd hon in annika till våran grupp. Och när hon och annika började prata så smög det sig in i min skalle bit för bit att annika nog var rätt lik mig i tanken, och sen var det klippt som jag minns det hade jag och annika jätte roligt, eftersom vi har exakt samma humor och Cathrine lär inte ha fattat vad vi skrattade åt. Det är nog rätt svårt att beskriva men jag fattade efter att ha pratat med annika i fem minuter att jag VERKLIGEN ville vara hennes vän, och att hon nog var en av dom bästa människorna i världen. Jag kan ju inte ha fattat det egenligen men det kändes som om jag visste att från och med nu så skulle den här människan bli min allra bästa vän, gah jag VISSTE nog egentligen ändå, jag visste iaf att det här var en viktig person, att det här var någon som jag skulle ta vara på. Jag tror jag när jag kom hem den dagen babblade på som en galning för mamma om annika, och jag hade ändå bara pratat med henne i 90 minuter eller någonting men det var som om jag visste det var lite som om det redan varit bestämt innan vi började prata, att det fanns ett frö där och när Christer bestämde sig för att dela in klassen i två grupper efter klasslistan så började det slå rot. Och sedan dess har det där fröet blivit till den mest storslagna blomman.Så det var ungefär så jag minns att jag träffade en av dom viktigaste personerna i mitt liv. Och det blev lite skräpigt beskrivet, jag ska nog skriva det bättre en dag men det vill sig inte riktigt när jag är bakis och trött. Hoppas du blev lite glad iaf annika, och grattis igen.

Ooh nu var det länge sen jag bloggade, men efter påtryckningar av somliga släktingar och vänner är jag tillbaka efter ett långt sommar uppehåll. Mamma fick igång mig igen när hon gnällde om det igår på vägen till sundsvall. Vi har varit och hämtat ut våra elton john biljetter, så nu blir det av. Det var tur att jag var med efterssom mamma var på god väg att tappa bort bilen, jag har tydligen inte fått mitt lokalsinne från henne. Jag lyckades även få tag på senaste one piece volymen på bokia vid torget, köpte sista volymen av one också efterssom jag kände att jag nog var tvungen att ha hela serien. Det var bra att jag åkte med efterssom jag hade skallen i källaren och jag mådde mycket bättre när jag hade varit ute en sväng. Hmm det hände inte så mycket mer igår som är intressant så jag lämnar det därhän.

Idag har jag sovit mycket, från klockan 21 igår kväll till klockan 13 idag, vilket faktiskt inte är SÅ underligt efterssom jag hade varit uppe i 36 timmar innan jag väl somnade. Sen gick jag på biblioteket <3 Var lite vilset efterssom jag i vanliga fall brukar ha letat upp vilka författare jag vill läsa i förväg och inte hade det idag, men jag lyckades knepa ihop fem böcker som jag lånade. Bibliotek är något utav det bästa som finns, det är som att meditera att gå runt och titta på böcker. När jag var påväg hem köpte jag singstgar 90'es som belöning för att jag faktiskt att vågat mig långt från lägenheten alldeles ensam. Sen gick jag hem och sjöng en massa.

Jag har äntligen varit uppe och hälsat på annika i Luleå också. Det var roligt, första dagen rammlade vi runt på stan och var fulla, haha vi satt ute i kylan en timme och bara pratade också, didn´t even cross or minds att vi ju kunde gå in och göra det istället för att frysa ihjäl där ute. Vi var på en jätte bra affär med massa anime och manga merchendise så nu är jag två one piece väskor rikare <3 Spelade massa rock band, jag vill SÅ ha ett ps3 att spela rock band på, märkte nyss att det tydligen ska komma till ps2 också men vårat börjar bli så skrotigt, bättre att uppgradera sig ^^ Vi snurrade runt på storheden och dollarstore också, käkade kräftor och drack en massa öl. Det var underbart att få vara med annika en massa, det var länge sedan vi hängde ihop i flera dagar. När jag satt på bussen hem fick jag ett mystiskt medelande av annika som tydligen syftade på något hon skrivit i min evighets almenacka, men det fattade jag inte förens jag blädrade i almenackan och hittade det(wah jag blev värsta glad annika <3). Hoppas hon kommer ner till härnösand snart så vi kan leka mera.

Har varit på urkult också, det började med att jag lyckades slarva bort allt annikas smink och en massa cigg och grejor, vilket var mindre lyckat men vi fick tillbaka det senare. Vi hade en resväska som skatt kista, vilken var fylld med öl, så vi hade kalaskul hela tiden, däckade dock klockan 2 på fredagen vilket var synd. Träffade en massa folk man inte träffat på länge och tittade på glesbydn spelningen, Christian fångade en T-shirt som han var mäkta stolt över. Synd att jag inte vågade ta med mig kameran så jag får sno bilder av anne-louise som jag kan framkalla och klistra i mitt fotoalbum som jag äntligen har börjat knåpa ihop.

Resten av sommaren har ägnats åt jobb jobb och åter jobb. Vilket var deprimerande. Och sedan har det nog inte hänt så mycket mer. Får återkomma när jag har något att dela med mig av